Ikväll är jag för jävla lat. Jag orkar inte starta datorn igen, så därför bloggar jag från mobilen nerbäddad i sängen, men vad gör väl det?
Här ligger jag nu i sängen, kollar på heta män på tvn, med tandkräm i halva ansiktet. Vissa stunder i livet vill mitt ansikte vara fullt av röda irriterande grejer därav tandkrämen. Men vad gör det? Luktar gott gör jag iaf. ;)
Men vad vill jag skriva om idag då? Jadu, den som det visste. Ibland har jag bara ett sånt stort sug av att skriva av mig, fast jag vet inte alltid vad jag vill skriva om. Livet knallar på, jag blir äldre för var dag som går men resten av världen verkar stå stilla emellanåt. Trots det sker det saker varje dag. Saker som vänder upp och ner på hela omgivningen och hela ens liv. Varje dag sker det fruktansvärda grejer överallt i världen. Saker som man som enskild person tyvärr inte kan styra över. Det enda vi kan göra är att sitta brevid och titta på. That sucks...
Åter igen gryr dagen vid din bleka skuldra. Genom frostigt glas syns solen som en huldra. Ditt hår, det flyter över hela kudden...
Om du var vaken skulle jag ge dig allt det där jag aldrig ger dig. Men du, jag ger dig min morgon, jag ger dig min dag.
Vår gardin den böljar svagt där solen strömmar. Långt bakom ditt öga svinner nattens drömmar. Du drömmer om något fint , jag ser du småler.
Om du var vaken skulle jag ge dig allt det där jag aldrig ger dig. Men du, jag ger dig min morgon, jag ger dig min dag.
Utanför vårt fönster hör vi markens sånger. Som ett rastlöst barn om våren, dagen kommer. Lyssna till den sång som jorden sjunger.
Om du var vaken skulle jag ge dig allt det där jag aldrig ger dig. Men du, jag ger dig min morgon, jag ger dig min dag.
Likt en sländas spröda vinge ögat skälver. Solens smälta i ditt hår kring pannan välver. Du, jag tror vi flyr rakt in i solen...
Om du var vaken skulle jag ge dig allt det där jag aldrig ger dig. Men du, jag ger dig min morgon, jag ger dig min dag.
Men du, jag ger dig min morgon, jag ger dig min dag.
Jag vill bli kär, så där så att det kittlar i magen. För jag vill ha någon att tänka på när jag hör denna visan. Jag vill känna det där lyckoruset i hjärtat så fort jag tittar på en person. Jag vill ha någon att ge min morgon och min dag.
Ni vet den där magkänslan som allt för ofta infinner sig. Den som säger att det är något som är galet. Och oftast så stämmer det. Jag hatar den magkänslan.
Det finns stunder i livet där saker och ting du gör kan rasera hur mycket som helst. Det spelar ingen roll vad du gör. Det blir fel ändå. Det kanske är menat? Äh, vad vet jag.
Däremot vill jag ha min mamma nu. Jag vill att hon berättar för mig att jag inte har gjort något fel. Jävla skit.
Nu sitter jag på bussen mot Ystad. Har ca 70 minuter kvar av min resa. Om allt går som det ska vill säga. Det betyder också att jag har ca 70 minuter på mig att fundera. Fundera över livet. Över vad som gör mig lycklig. Och allt annat sånt där trams.
Men ganska ofta nu för tiden fylls hela min kropp av den underbara känslan av välbehag. Ni vet den där känslan som gör att det bara bubblar i hela kroppen samtidigt som man känner hur lugnet och tryggheten bara kommer över en. Typ.
Just nu har jag den känslan. Sitter på bussen, på väg till mina töser. Sitter och tittar ut över det skånska landskapet som bara badar i sol. Njuter av tillvaron och av livet. Har det för jävla bra helt enkelt!
Längesen jag skrev här nu. Kanske dags för en liten uppdatering?
Sommaren spenderas faktiskt till största del på jobbet i stora staden Växjö. Mycket trevligt. Riktigt kul att vara tillbaka på på det där dårhuset. Älskar mitt jobb. Trivs som bara den, både med arbetskamraterna och arbetsuppgifterna.
Umgås så mkt som möjligt med lilla Anna och söta monstret. Har blivit en hel del på sistone. Men jag vill verkligen inte missa hans uppväxt och framsteg. Han är så fin den lilla killen. Och tants hjärta bara brister när hon får syn på honom. Gissa om man längtar efter en egen liten grabb. Hualigen.
Idag är en stor dag. För idag ska jag till Ystad. Och där, där ska jag träffa mina flickor, Michelle, Lisen och Collan. Och det mina vänner. Det är på tiden. Ett och ett halvt år sen sist. Det är lång tid, och det är mycket som har hänt. Vi har ganska mycket att prata igenom. Och jag längtar ofantligt mycket. Ska bli helt jävla fantastiskt!
En annan dag sen så ska jag skriva lite annat, måste bara införskaffa mig lite ork och energi till att prata om det. MEn än så länge mina vänner så var detta allt för mig.
