Jag längtar hem, hem till Skåneland. Längtar efter vännerna, längtar efter min säng, längtar efter min vardag. Jävlar vilken vanemänniska man har blivit. Hualigen.

Men ändå på något sätt känns det som om att jag är hemma. Hemma i norrland. Hos släkten. Hos mina fina morbröder, hos min söta mormor, hos mina kusiner. Släkten är värst säger man ju alltid. Men inte min släkt inte. Dom är för jävla bra. : )

Ne, men norrland. Fy fan va de e vackert här. Vilken ro man får i hela kroppen av att komma hit. Varför är jag inte här oftare?

Ibland kan jag bli så ledsen när jag tänker på hur utspridda mina nära och kära är. Varför kan inte alla bara vara på samma ställe. Jag vill kunna träffa mina morbröder oftare. Sist jag var upp var för fasen 3,5 år sedan. jag vill inte ha det så här! Behöva välja mellan släkt och vänner, och inte kunna träffa alla precis närsom. Det suger.
Jag fick ju välja bort resan till Åre för att kunna åka upp hit. Fick välja bort mina flickor. Fan det suger riktigt mycket. Vill inte ha det så här!

Och snart kommer monstret. Och jag vill inte missa hans uppväxt. Inte som jag har gjort med Liam. Jag vill vara en del i monstrets liv. Va fan, jag är ju hans tant!

Usch usch usch.

Ne, nu ska jag sluta gnälla och ta vara på de sista dagarna vi har kvar här uppe. Tiden bara rinner iväg och det är så mycket man vill göra! Men det är knappt om tid. Fan.