Hm.
Ännu en gång funderar jag liiiite för mycket på vilka vändningar livet kan ta, och hur fort det kan gå.

Från att ha sett massvis med ljus i tunneln har jag åter igen fått dåliga nyheter på halsen som gör att jag bara vill gömma mig i ett mörkt hörn.

Olycklig?

Jag vet inte, jag skulle inte vilja kalla mig det. Jag försöker att se allt det fina jag har istället för det jag inte har. Jag har världens bästa mamma, jag har sjukt underbara vänner, jag har en inkomst och jag har tak över huvudet (man bor ju i ABK-hus) ;). Jag klarar mig.

Men den senaste tiden har det försvunnit mer och mer pusselbitar från mitt liv. Sådana väsentliga pusselbitar som behövs för att göra mig hel. Visst, dessa pusselbitar kanske spelar mindre roll om ett år, två år. Men just nu känns det som om att de verkligen är hela världen. Kanske hade jag inte varit lyckligare om jag hade haft kvar bitarna, kanske hade jag det. Det är något jag aldrig kommer att kunna ta reda på.

Om några få dagar kommer jag att få en ny pusselbit i mitt liv. Det lilla monstret. Om han nu behagar att komma ut vill säga. Annas och Nickes lilla bebis. Den lilla killen. Och jag vet, jag vet redan nu att han kommer att vara den finaste killen i världen. Hans tant kommer att skämma bort honom på alla sätt som går, men främst skämma bort honom med kärlek. Det finns så mycket kärlek i tant, och stor del av den kärleken ska han få.

Ne, dags att ta tag i livet.

"Jag ser ljuset Jonatan, jag ser ljuset"