Ett ögonblick

Många speciella ögonblick har jag varit med om i mitt liv. Både positiva och negativa. Både underbara och tragiska. Men något jag aldrig kommer att glömma är det ögonblicket när jag träffade min farfar för sista gången.

Jag, tillsammans med familjen på pappas sida var och hälsade på min farfar. Farfar fick Alzeimers och blev ganska fort sjuk. Sin sista tid i livet fick han spendera på ett hem. Och där var vi för att hälsa på honom. Min farfar, som tidigare var en väldigt aktiv man, var nu en helt annan människa. Han följde inte med i samtalet och var allmänt borta. Men man kunde fortfarande ana den lekfulla glimten i hans ögon. Men det var när vi skulle åka därifrån som jag var med om något så otroligt vackert. Mina farmor och farfar har aldrig tidigare visat varandra någon ömhet och kärlek. Men när vi skulle gå så kramades dom, och farmor gav farfar en puss. För mig var det bland det vackraste jag sett. Den kärleken dom hade till varandra. Levt ihop i över 40 år, och fortfarande älskade varandra. Det är kärlek det.

Nu är min farmor äntligen hos farfar igen. Och jag vet att dom har det bra. Och dom är tillsammans igen. Efter tio år. Och älskar fortfarande varandra lika mycket. Jag vet det.

En annan sak jag vet är att jag kommer att få vara med om ännu ett vackert ögonblick nu på söndag. Min älskade Anna ska äntligen gifta sig med hennes livs kärlek. Och som inte det vore nog. Deras underbare son ska döpas. Detta kommer att bli ett oförglömligt ögonblick, inte ett öga kommer att vara torrt! All min kärlek och lycka till er tre!