Nu sitter jag här igen. Har precis kollat färdigt på ett avsntt av min nya favoritserie, typ. Girls heter den iaf. Duktigt störd, men ändå jävligt normal. Tar upp så mycket saker som faktiskt händer. På riktigt. Om kärlek, om svin, om brudar som kastar pärlor åt svin.

Pärlor åt svin. Det är fanimej något jag alltid gör. Varför kan jag inte bara få kasta pärlor åt någon som faktiskt förtjänar det? Någon som vill ha mina pärlor. Någon som vill ha mig, ingen annan. Någon som inte kan tänka sig ett liv utan mig. Någon som saknar mig när jag inte är där. Någon som tänker på mig och ler lite grann.

Jag vill ha någon att ringa när jag inte är borta. Någon som berättar för mig hur deras dag har varit. Någon som berättar någon rolig anekdot från den tiden då jag inte var en del av deras liv. Någon som vill berätta för mig om sina tankar, om sina funderingar och ideer.

Jag vill ha någon som är med mig, som ser mig, som hör mig, som förstår mig. Som ger mig det jag behöver och framförallt det jag förtjänar. Någon som vill vara med mig, och bara mig. Som är min och bara min.


Fan va ja är trött på att vara ensam.